12 oktober 2016

Till Cecilia Hagen om drömmare och realister och en del klurighet

Äntligen har jag fått tid att skriva ett brev till och om Cecilia Hagen med anledning av en av hennes senaste krönikor.
Fortsättningen kommer förmodligen att bli ganska klurig - Cecilias krönikor bjuder ju som bekant på en hel del klurigheter.
När hon skrev sin rått-krönika var hon klurig så till den milda grad att alltför många utgick från att hon var ute efter ond bråd död.
Det stod ju faktiskt så i svart på vitt.

Även om hon är krönikör så borde hon med sin gedigna erfarenhet veta att folk läser och uppfattar på olika sätt men att merparten förstår som det är skrivet.
Utan för mycket tankemöda och krusiduller.

Jag har länge beundrat Cecilias sätt att skriva och slå på spotlighten på ömtåliga företeelser och hennes sätt att hantera språket är just - klurigt.
Nu när hon ger sej in i politikens dunkla korridorer så bidrager hennes klurighet tyvärr till att korridoren blir ännu dunklare.

Jag tycker som Cecilia - "Sluta rasista! Sluta nazista! Sluta terrorista och extremista!"
Detta tror jag också alla som sympatiserar med SD tycker eftersom de som få blivit utsatta för mediamobbing och statsterror ända från sin blygsamma start.
Att de överhuvudtaget uppstod var - som de flesta förstår - en reaktion på att bara åsikter som passerat statens och medias nålsöga hade moraliskt existensberättigande.
Munkavle och mobbing av en befolkning som ville ha kvar rätten att tänka själva skapade förutsättningarna för SD.

Cecilia skriver att hon skulle vilja "ta kål på" vissa personers åsikter.
Varför då?
Varför får inte hennes åsikter leva vidare tillsammans med andra människors åsikter även om de divergerar mot hennes?
Varför är det inte önskvärt att olika åsikter bryts mot varandra?
Vad är hon rädd för?

Anser Cecilia att just hon står för de rätta åsikterna och de andra för fel?
Förmodligen, men på vilka grunder?
Förmodligen på synnerligen förenklade grunder.

Jag känner mej frestad att fördjupa resonemanget här men avstår av skäl som har med bloggformatet att göra - vilket jag uppenbart redan tänjer på.
Jag kan dock konstatera att alla ismer är till mänsklighetens nackdel men också att de som vänt på steken och kallar sej anti- muterat ismerna till ett tillhygge att slå folk i huvudet med.

Det har också utvecklats en svårbegriplig idé om att alla anti- anses stå på en högre moralisk grund och anser sej vara bättre människor med rätt att utradera andras åsikter.
Detta är naturligtvis helt galet då det oftast handlar om vad vi riktar in blicken på.
Det eller helhet, drömmar eller realism.

Exempel.
Anti- anser att alla som vill komma till Sverige ska välkomnas hit.
Bevekelsegrunderna ovidkommande.
Realisterna anser att vi måste se över våra resurser och vår förmåga att integrera innan vi öppnar gränserna.
Realisterna anser att våra gemensamma resurser ska användas på effektivast möjliga sätt vilket är synonymt med ansvarstagande.

Den här läxan började den svenska regeringen tyvärr lära sej först när verkligheten började svida och det mesta höll på att falla samman.
Då --- panik!

Vår värld hyser tyvärr alldeles för många som har brist på det mesta, även brist på resurser att ta sej över halva jordklotet för att komma till det land som erbjuder mest.
Hemläxan avklarad med beröm godkänd.
Detta "mest" har på senare tid belysts av högt uppsatta personer som anser det moraliskt nedbrytande att först ta hand om de sina på ett solidariskt och värdigt sätt.
De som kommer hit har numera - före de som arbetat in de tillgängliga medlen - rätt till det mesta.
Först och mest.

Dessa personer som sett till att allt ljus faller på dem själva har nog aldrig mött en fattig svensk som lever från den ena dagen till den andra.
Har de ändå träffat någon av alla dessa men inte reagerat så är de inte värda att lyssnas på i några som helst avseenden eller sammanhang.
De har mitt största förakt.

Cecilia, det bär mej emot att kalla dej enkelspårig men jag hittar inget bättre ord.
Lyft blicken och se ut över världen och du kommer inte att ha svårt för att finna människor i verklig nöd som skulle kyssa dina fötter för en brödbit.
Hört talas om Aleppo?

Jämför de som tvingas stanna kvar i Aleppo med de fräscha unga män som vällt in över Sveriges gränser och nu kostas på miljarder.
För dessa miljarder hade Sverige kunnat hjälpa de verkliga offren i en skala som gjort verklig skillnad.

Kolla gärna med UNHCR.
De har både kunskap och erfarenhet.
De vet.

Du nämner liksom i förbigående när du fördjupar dej i Astrid Lindgrens persongalleri att du inte står på förtryckarnas sida, de som använder "rädslan som kontrollmetod".
Jag kan i och för sej föreställa mej att det var många som blev både rädda och kände sej förtryckta när de läste din krönika men vad jag vill framhålla är att det du kallar rädsla inte nödvändigtvis är samma rädsla som en stor del av människorna i Sverige känner.

Vi är rädda för alla diktat och beslut uppifrån som vill kontrollera oss genom att undanhålla för regeringen besvärande fakta.
Vi är rädda för vår regering som mest drivs av simpel feghet.
Vi är rädda för att yttra oss och kanske säga fel saker och bli brännmärkta in på bara kroppen.
Vi är rädda för att inte få den vård som ingår i samhällskontraktet.
Vi är rädda för att andra kommer att tilldelas det vi själva genom arbete tillåtit staten att förvalta.
Vi är rädda för alla lögner från de förtroendevalda som sålt sitt förtroendekapital till högstbjudande.
Vi är rädda för att gå ut när det är mörkt - ja vi är rädda för det mesta.

Allra mest är vi rädda för vilket Sverige vi lämnar över till barn och barnbarn.

Är det sådant du vill ta kål på, Cecilia?
Gör inte det.
Vi behöver inte fler drömmare, vi behöver fler realister.
Vi hörs.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ...








Inga kommentarer: