Det gäckande bordet

”Bord duka dej” är en berättelse som aldrig upphör att fascinera men

nu kan vi lägga ytterligare ett bord till vår sagovärld – ”Det gäckande bordet”.

Gäcka betyder enligt mitt synonymlexikon; svika, grusa, omintetgöra, lämna ouppfylld, narra, lura, bedra.

Inga vackra beskrivningar av detta berömda bord.

Bordet jag talar om är förstås förhandlingsbordet som det är tänkt att israelerna och palestinierna ska sitta kring och försöka bena ut sina problem.

Tyvärr har det fått stå öde och tomt ett tag och bordduken börjar faktiskt se lite ofräsch ut.

Är det möjligen det som är orsaken till att palestinierna bara vågat sej fram och nosa på det?

Det är inte lätt att vara israel.

Allt vad de tar sej för hamnar på världspressens förstasidor där det – vad det nu än är - stöts och blöts till oigenkännlighet.

Sedan finns det andra gånger då de överhuvudtaget inte syns.

Ingen har sett hur israelerna suttit vid detta gäckande bord i åratal och bara väntat.

Väntat på att få sällskap av några att utbyta tankar med, att tala om problemen och rent av komma med små trevare för att lösa dem.

En konflikt som pågått länge nog skaffar sej ett eget liv.

Detta självgenererande liv måste först dö innan man kan blåsa nytt liv i en tankesmedja byggd på sunda och ärliga avsikter.

Jag lämnar utopin och hamnar återigen vid det gäckande bordet.

Israelerna sitter där de sitter trots att kaffet hunnit kallna flera gånger om.

Det allra underligaste är dock att ingen ser dem.

Genomskinliga.

Osynliga.

Världsmedborgaren säger med darr på rösten att just nu finns det ”ett möjlighternas fönster” (även det ett uttryck designat för Mellanöstern) och vi måste pressa israelerna som aldrig förr att komma till förhandlingsbordet.

Mycket underligt - ingen ser att de redan sitter där.

De väntar sedan år tillbaka på någon från den palestinska sidan som vill prata med dem utan att först bygga berg av undanflykter och förhandvillkor.

Hitintills har de inte funnit en enda person som klarar dessa i förhandlingar naturliga kriterier.

Ett annat bords-uttryck med hemort i Mellanöstern är att ”alla möjligheter ligger på bordet”.

Så säger höga vederbörande när han inte vill låta alltför krigisk men ändå skrämmas lite lagom.

Man lindar in ”erbjudandet” om vapenmakt i sirliga girlander och hoppas att motparten trots allt förstår vinken.

Detta gäller i första hand Irans möjliga kärnvapenutveckling som (jag lovar) ingen ser fram emot här.

Vad gör israelerna i denna utsatta situation.

Jo de grumsar, spottar och fräser lite för det är vad man gör när man har kniven mot strupen.

Man för lite oväsen i hopp om att man inte ska stå där alldeles ensamma när det en dag rycker lite extra i Ahmadinejads lilla finger.

En fanatiker har bara ett i sikte; att leva ut sin fanatism och att fullborda sitt ’gudomliga’ uppdrag.

En regim som offrade 500.000 av sina egna barn för att rensa upp i minfälten under kriget mot Irak 1980 -1988, är fullt kapabel att sända iväg kärnvapenladdade raketer utan tankar på eventuella följder.

Ett runt bord, ett fyrkantigt eller ett avlångt bord – jag är rädd att det inte gör någon skillnad eftersom palestinierna vill ha allt utan att gå omvägen via bordet.

Västvärlden uppmuntrar detta genom att aldrig någonsin ens antyda att Abbas borde ta sej i kragen och äntligen ta ett allvarligt samtal med israelerna.

Utan alla dessa – ” Jo visst, men bara om...”

Abbas och hans palestiniers fredsovilja är lika osynlig som israelernas fredsvilja.

Det gäckande bordet fortsätter att gäcka och omvärlden fortsätter att bestämma vad som ska beskrivas med krigsrubriker och vad som bör betraktas som osynligt.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinierna, Israel, Mellanöstern, Iran, Ahmadinejad, Abbas, fredsovilja, ...