12 oktober 2010

Titelsjuka


En inledande fråga: Hur många chefsförhandlare behöver palestinierna?
Jag har hitintills träffat på tre – kanske har du hittat fler?

Först naturligtvis vår vän från bl.a. CNN, Saeb Erekat, som är du och syster med denna nyhetskanals alla tjusiga journalissor.
Du har säkert hört honom när han plockar fram sängkammarblicken, lägger huvudet på sned och på sin fladdrande engelska säger till nyhetsankaret - ”Rosemary (Church), du kommer väl ihåg... ”

För några år sedan upptäckte denne ’Chief Palestinian Negotiator’ att han var i behov av en makeover så plötsligt var han ca. 20 kilo lättare och framträdde i både ny frissa och nya glasögon.
Allt för att bättre smälta in i den glassiga miljön hos Rosemary på CNN.

Sedan har vi den gamle trotjänaren Nabil Shaat.
En seriös man med mycket pengar.
Han gör affärer runt om i världen och behöver inte, som de människor han säger sej förhandla för, suga på ramarna.
Han har haft sitt finger med i de flesta kringelikrokar i palestiniernas korta historia men spåren är inte direkt iögonenfallande.
Så snart det slås på trumman för palestinierna av ena eller andra orsaken så finns Nabil Shaat på plats, redo att förljuva vår tillvaro med ett uttalande.
Nu titulerar han sej ’palestinsk chefsförhandlare’ till Erekats stora förtret – rivaliteten dem emellan är inte speciellt diskret.
Häromdagen hotade han med att palestinierna skulle upplösa sin nuvarande ledningsorganisation på Västbanken (PA) om de inte får som de vill i de trötta gamla förhandlingarna.
Detta var naturligtvis lille Erekat snabbt ute och dementerade, och i den stilen fortsätter de.

Ganska nyss upptäckte jag ytterligare en ’Chief Negotiator’ i palestiniernas brokiga persongalleri – Yasser Abed Rabbo.
Åtminstone var han titulerad som sådan i Jerusalem Post där han berättade vitt och brett om sin husskräck.
Yasser Abed Rabbo är en gammal Arafat-räv som sedermera tillsammans med bl.a. Jossi Beilin knaprade sej fram till något de kallade ’The Geneva Initiative’ – förmodligen för att schweizarna betalade både deras arbetsluncher och övriga utgifter för att på så sätt förvissa sej om önskvärt resultat.
Nu är karl’n den tredje aspiranten på titeln ’Chief Palestinian Negotiator’.

Varför tre?
OK, man säger ju att ’alla goda ting är tre’ men man säger också att ’ ju fler kockar desto sämre soppa’.
Av resultaten hitintills att döma ligger sista varianten närmast sanningen.

Kanske är det ont om fräcka titlar bland palestinierna så de måste samsas om de som finns?
Kanske tror man att Rosemary på CNN hör av sej oftare om man stilar runt med titlar som börjar med ’Chief......”
Kanske har de helt enkelt drabbats av titelsjukan?

Det mest slående är annars att trots långa och invecklade titulaturer så känner man inte till vad dessa står för.
Fråga några palestinier vad ordet förhandlingar innebär och du kommer att få många svar men inget som är korrekt.

Under förhandlingar diskuterar man både länge och väl med målet att komma överens.
Eftersom utgångspunkterna är olika så måste båda parter kompromissa och där, just där har vi stötestenen.
Araber kompromissar inte.
De gör en hel massa andra saker men de kompromissar inte.

De kan klä sina ståndpunkter i olika färgställningar och leka med ord tills motparten varken vet ut eller in.
Att gång efter gång efter gång – i det oändliga – upprepa sina krav, är en annan strategi.
Någonstans någongång måste ju ändå någon ta till sej budskapet och det är precis vad som sker.
Folk lyssnar, tar till sej och sprider vidare – 'jomenvisst, just så här är det'.

Ett krav kan aldrig ges upp och en ståndpunkt kan aldrig ändras.
Med andra ord så kommer palestinierna aldrig att kompromissa och därför är det i stort sett ogenomförbart att föra regelrätta förhandlingar med en arab eftersom deras kultur och mentalitet likställer kompromiss med skam, förlora ansiktet och att ens fel och brister blir allmän egendom.
Med sådana kulturella belastningar förstår man bättre varför Abbas beter sej som han gör.
För att slippa kompromissa förfaller han till samtidens absurdaste undanflykter och Obama och hans jämlikar spelar med.

Blanda för all del inte ihop kompromiss med prutning i basarerna – den läckra företeelsen är mer besläktad med underhållningsbranschen och är ett stickspår jag inte tänker syssla med idag.

Att vara palestinsk förhandlare i chefställning förpliktar.
Ett antal miljoner människor är beroende av att han gör ett bra jobb.
Vad vi ser är tre personer med aspirationer på samma jobb men där ingen imponerar trots glammiga titlar.

En slutsats vi kan dra är att en titel inte är någon garanti för ett positivt resultat.
Kanske skulle grönsakshandlaren i Jenin klara biffen på ett både ärligare och mera självklart sätt men nu är vi hänvisade till alla dessa ’Chief Palestinian Negotiators’ som verkligen inte gör någon lycklig.

En ännu sistare slutsats – akta er för titelsjukan.
Den krymper både hjärta och hjärna på det gruvligaste och läker inte ut förrän förruttnelsen är ett faktum.
Ingen nobelpristagare har funnit något botemedel så skydda vad som skyddas kan.
Låt alla ’Chief Palestinian Negotiators’ bli varnande exempel på hur det kan gå när det inte går...

Med detta önskar jag er alla både hälsa och välgång.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,
, ...

Inga kommentarer: