29 januari 2010

Malmös ynkligaste man


Malmös ynkligaste man har gjort bort sej och i sina försök att ta sej ur knipan gjort bort sej ännu mer för att slutligen(?)göra bort sej så till den milda grad att svallvågorna av hans ynkedom nu nått både Europa och Asien.
USA står förmodligen på tur.

Hur har Malmös ynkligaste man lyckats med detta konststycke?
Har har helt enkelt varit sej själv.
Sagt vad han tycker och tänker och förväntat sej bli älskad för det.

Till sin förvåning upptäckte han att svenska folket visade en tåga han inte kunnat drömma om.
De höll inte med.
De ville inte dela hans smutsiga byk genom sin tystnad utan hov upp sin röst.
Det svenska folket stod upp för den urgamla svenska traditionen att ’du ska värna om din broder utan att snegla på snöd personlig vinning'.

Ilmar Reepalu hade lika gärna kunnat berätta för sina läsare i klartext att han säger vad han säger för att Sverige går till val i september i år och att han behöver varje upptänklig muslimsk röstsedel för att vara säker på att kunna fortsätta sitt guldkantade jobb.
Alla förstod.
Om det finns något som kallas ’moralisk brottslighet’ så var Reepalus försök att skuldbelägga Malmös judar samtidigt som han gav muslimerna i samma stad frisedel ett exempel på detta.
Moraliskt brottsligt.

Ilmar Reepalu kallas "Malmös starke man".
Det kan inte bli mera fel.
Malmös starka män och kvinnor är de judar som stannar kvar trots trakasserierna.
Det är de Malmöbor - kristna, muslimer och de som inte bryr sig om religion - som tar ställning emot rasismen, antisemitismen, intoleransen, fanatismen och våldet.
Ilmar Reepalu däremot framstår idag som Malmös svagaste länk.

Om Reepalu finns inte mycket mer att tillägga men invånarna i Malmö och alla som på något sätt har möjlighet att påverka denne mans fortsätta karriär – kräv ett stopp.
Ett tvärstopp.
Om ni låter honom fortsätta kommer ni att vara delaktiga i denna moraliska brottslighet och delaktiga i denna vackra stads fortsatta förfall.


Låt Malmö bli känt och inte ökänt.


Efter dessa spretiga tankar har jag fått möjlighet att bjuda er på en koncentrerad och mera genomarbetad belysning av Reepalus framfart bland rubrikerna.
En god vän, Jurek Hirschberg, publicerade en kommentar till ’en dåres försvarstal’ i Barometern 28 jan. 2010 som jag fått hans tillåtelse att publicera här.


Kommunalrådets förlorade heder

Ilmar Reepalu, du är en offentlig person.
Ingenting av det du säger offentligt är privat.
Som offentlig person tar du dig friheten att tala om för medlemmarna av en ansatt minoritet vad de skall ha för åsikter och lojaliteter, vilka organisationer de skall stödja, vilka flaggor de skall vifta med, vilka uttalanden de skall göra och hur mycket de skall skylla sig själva ifall de inte lever upp till dina naiva föreställningar.
En etnisk minoritet marscherar inte i takt.
Varje medborgare har rätt till vilken personlig hållning som helst inom lagens råmärken och denna hållning behöver han inte stå till svars för.
En jude som bor i Malmö har all rätt i världen att stödja Israel, se det som Mellanösterns demokratiska oas, bära Davidstjärnan eller kipa, delta i laglig demonstration under israelisk flagg och betrakta Judar för Israelisk-Palestinsk Fred som en komprometterad marginell organisation som inte bidrar till israelisk-palestinsk fred.
Eller tvärtom.
Som offentlig person skall du se till att denna demokratiska rätt får utövas av varje Malmöbo i stället för att bli stympad av lokala antisemiter, religiösa fanatiker, odugliga polisbefäl eller ett komunalråd (s) som har glömt sin uppgift.
Där har du misslyckats på alla fronter.

Jurek Hirschberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ...

SDS NSK HD SDS SDS NSK SKD DN

26 januari 2010

Propaganda



15+16+8
Det tog 15 timmar för det första israeliska räddningsteamet att organisera sej.
Det tog 16 timmar att flyga till Haiti.
Det tog 8 timmar att sätta upp fältsjukhuset och göra det funktionsdugligt.

39 timmar av rå och obarmhärtig propaganda.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ...

25 januari 2010

Obamas förföriska dröm


För en man som gav ordet ‘CHANGE’ ett ansikte är hans föråldrade attityd gentemot konflikten i Mellanöstern både förvånande och djupt oattraktiv.
I ärlighetens namn – skulle man inte kunna förvänta sej lite läcker och sensuell ’change’?!
Lite attraktiv, frestande och eggande ’change’?!

En man som vann hela kungariket genom slogans inlindade i vita leenden borde, trots bristen på substans, kunna bjuda på mer än ”more of the same”.
Lade sej förändringens vindar till ro så snart vinnaren besteg podiet för att mottaga folkets ljubel?

Massorna väntade otåligt på den utlovade nya världsordningen och det tragiska är att de väntar än.
Människorna i Mellanöstern väntar – inte på diktat utan på nya idéer, nya tankebanor och nya infallsvinklar.
Vad erbjuds de?
Skåpmat.

Är detta allt ’Kungen av Change’ har att bjuda på?

I en intervju i Times 15 jan. 2010, berättade Obama för intervjupersonen, Joe Klein, ” I'll be honest with you - this is just really hard”.
I fri översättning – ”det här med Mellanöstern och speciellt problemet med Israel och palestinierna är förbaskat svårt.”

Så Obama tycker det är svårt...
Om han nu tycker det är så svårt så kanske det vore läge för lite självransakan.
Kanske skulle han rent av börja lyssna till vad båda parter säger och inte bara på vad palestinierna säger.

Saeb Erekat, palestiniernas megafon mot västvärlden, säger om det mesta som kommer ut från Israel att det är ”absolutely unacceptable”.
Vad skulle Erekat säga om israelerna började tillämpa samma taktik och påstå med den självklarhet som krävs att Jerusalem aldrig kommer att bli en palestinsk huvudstad.
Aldrig har varit och aldrig kommer att bli.
”Absolutely unacceptable”!

”Acceptable”?

Varför Mellanöstern är så svårt för Obama beror till stor del på att han lyssnar på storheter som Erekat – och enbart på Erekat.
Han har köpt det muslimska narrativet rakt av och då blir det svårt.
Alltför svårt för Obama.

De flesta presidenter i USA lyfter sin blick mot ’fyra nya år’ redan i början av den första ämbetsperioden.
Obama är inget undantag men ska han lyckas med det bör han skynda sej att lämna lågstadiet och åtminstone börja kika på vad de har för sej på mellanstadiet.
En president har kort lärotid och Obamas lärotid är i stort sett över.
Det är dags för ’change’.

Efter 16 års skräckvälde i Oslos kölvatten ligger bevisbördan helt och hållet hos de som vidhåller tvåstatslösningens förträfflighet.
De bör kunna visa upp att denna lösning bjuder på en rimlig chans att lyckas och att riskerna med detta vågspel är acceptabla.
Kan de inte göra detta är det definitivt dags för ’change’.

Obama har inte kunnat visa tillfredsställande prognoser i något av dessa avseenden så nu återstår bara att se om han har tillräckligt med mod för att genomföra en tydlig och offentlig avveckling av denna galna konstruktion.
När han väl har kommit så lång och hans tankävärld är befriad från gammalt bråte kommer han att finna att klokt folk är beredda att samtala med honom om helt andra typer av lösningar.
Lösningar med stor chans att lyckas och med försumbara risker.

Obamas förföriska dröm behöver inte vara speciellt svår – bara klok och med rötter i både historien och i verkligheten.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ...

24 januari 2010

I krig och kärlek är allt tillåtet


Hoppa över det här blogginlägget om du är rädd för bilder som berör.

På bilden ser du en amerikansk man i sina bästa år.
Hans namn är John Gebhardt och han befinner sej just nu i Irak för att tjäna både Irak och sitt eget fosterland.
Hans fru, Mindy, berättar här hur hennes man tillbringat sina nätter den senaste tiden.

Den lilla flickan på bilden förlorade hela sin familj när de kallblodigt avrättades av rebeller som håller det irakiska folket i en aldrig sinande dödsskräck.
De avsåg att mörda även denna lilla flicka, som jag tyvärr inte vet namnet på, så de sköt henne i huvudet.

Hon var dock smartare än sina bödlar och – överlevde.

Tyvärr blev hon svårt skadad och fick genomgå en operation för att sedan förhoppningsvis kunna tillfriskna.
På bilden ser du operationsärret på hennes bakhuvud.

Vägen till ett friskare liv har inte varit spikrak, hon har haft ont i både kropp och själ och varit mycket orolig.
Naturligtvis blev det dåligt med den helande sömnen tills de upptäckte att det fanns en person som genom sin trygghet kunde få henne lugn.

John Gebhardt.

Han har därför tillbringat de senaste nätterna sovande i stolen du ser på bilden med sina starka och trygga armar runt den lilla olyckliga flickan.

Mindy berättar att hennes tillfrisknande nu satt fart och med ett barns resurser förväntas hennes tillfrisknandekurva fortsätta att peka uppåt.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ...

23 januari 2010

Gottepåsar


Nedanstående kunde lika gärna haft som rubrik ’gester med livet som insats’ men av ren snålhet valde jag det kortare alternativet.

Det har gått troll i det här med gester.
Gester för att blidka, gester för att smöra och för att tala om för motparten hur snäll och vänligt inställd man egentligen är.

Visserligen är ceremonielet runt en överenskommelse en komplicerad process här i Mellanöstern, en ritual, men att låta de lokala traditionerna styra internationella förhandlingar är att ge folkloren mer tyngd än den förtjänar.
Mer tyngd än de nödvändiga kompromisser som krävs för en bestående överenskommelse.

Det krävs som bekant två för att dansa tango men det krävs också likvärdiga insatser och uppoffringar av de två existerande parterna när man ger sej in i förhandlingar.
Om man har anledning att tro att förhandlingar överhuvudtaget är en framkomlig väg i dagens förgiftade atmosfär är en annan historia som vi förmodligen inte kan undvika framöver.

Idag verkar det som om förhandlingar kan påbörjas endast om de föregåtts av gester.
Jag tycker i min enfald att det borde räcka med att ärligt lägga fram sina positioner för att sedermera ställa dessa i relation till motpartens men – inte då.
Det krävs att de som kommer att sitta på andra sidan förhandlingsbordet först får sina gottepåsar innan någon kan komma till skott.

Det är egentligen underligare än så – gottepåsen bör innehålla sådant som står på förhandlingsagendan och helst löften om att utgången av förhandlingarna kommer att bli i enlighet med motpartens krav.
Hänger ni med?
Om inte så är ni ursäktade för hela företeelsen är så vansinnigt absurd.
Som om arbetsgivarna måste lova arbetstagarna att de kommer att få allt vad de begär redan innan några löne-och-anställningsförhandlingar inletts.


I Mellanöstern kan de förväntade gesterna vara typ att släppa ut dömda terrorister (det heter visst extremister nuförtiden...) och kriminella på grönbete, plocka bort skyddande väghinder så att framfarten för dessa terrorister (förlåt extremister) underlättas, låta dem få det polisiära ansvaret för ytterligare områden – som om de inte skulle ha nog problem med de områden de redan idag har ansvar för och naturligtvis säckvis med guldpengar.

Som de ärliga sanningssökare ni är antar jag att ni redan nu är brydda över en sak – att vi har talat om gester från endast en av parterna.
Israeliska goodwill gester.
Nå, hur blir det med goodwill gester från den palestinska sidan?

Hör ni hur det ekar???
Ekot ni får tillbaka säger att en sådan fråga är förbjuden att ställa.
Störtförbjuden.
Inte kan väl någon begära att de stackars palestinierna ska bidraga med några gester till elakingarna i Jerusalem och Tel Aviv – de är ju under ockupation...

För att göra klart en sak så ska jag i rättvisans namn erkänna att palestinierna visst bjuder på gester.
Gester i form av raketbeskjutningar från Gaza, bombsprängningar och granatexplosioner lite här och var och en aldrig sinande hatpropaganda.
Gester javisst, men knappast goodwill gester.

Om ockupationen finns bara en sak att säga – den hade kunnat vara över i stort sett när den inleddes om palestinierna visat någon som helst önskan att ta ansvar för sin egen framtid.
Det finns ingen anledning för någon att ockupera ansvarstagande människor.

Det finns symboliska gester, tomma gester och så finns det livsfarliga gester.
De oanständiga gesterna lämnar vi därhän.
Israel förväntas bjuda sin motpart på gester som innebär livsfara för befolkningen så varför skulle de genomföra ett sådant projekt när motparten på sin höjd redovisar sin likgiltighet?

Slutsats.
Inga fler ensidiga gester.
Inga fler livsfarliga gester.
Inga fler gottepåsar till palestinierna innan de visar att de är beredda att åtminstone göra en ansats att återgälda på ett ansvarsfullt, rakt och hedervärt sätt.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ...


A, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SvD, 2, 3, 4, 5, 6, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, Gp, 2, 3, Dag, 2, Vlt, Blt, Sr, K, S, Vg, 2, 3, 4, 5, N, 2, Svt, Tv2, P, 2, 3, 4, Vl, Sk, Kri, 2, Y, 2, L, Ns, Etc, Hd, 2, 3, C, Ex, 2, 3, Kt, Tv4, 2, Sr, Ln, F, Svt, E

19 januari 2010

Kaos på Aftonbladet

Nu är den svarta rubriken ändrad till en något mindre svart rubrik i den seriösaste av tidningar, Aftonbladet, men de som under större delen av gårdagen klickade fram nätupplagan möttes av megarubriken -

DET RÅDER TOTALT KAOS

I Haiti – om någon undrar.

Jag undrar stillsamt vad Aftonbladet och hjälparbetarna från Sverige hade förväntat sej när de anlände till det jordbävningsdrabbade området?
En jordbävning är aldrig förutsägbar men kanske trodde svenskarna ändå att haitierna på något mirakulöst sätt skulle ha planerat och organiserat sitt elände i förväg.

Bokat hotell, sett till att taxibilarna var fulltankade, skapat komittéer för olika sorters behov, bunkrat mat och vatten och sett till att sjukhusens förråd var fyllda och var beredda att ta emot skadade människor.
Att räddningshundarna var färdigutbildade och energidryckerna uppställda i snygga rader.
Kanske till och med sopat gatorna...

Vad trodde Aftonbladet egentligen?

DET RÅDER TOTALT KAOS

Infantilt, debilt och gruvligt okunnigt.
Dessutom stampar de på läsarnas intelligens.

Naturligtvis uppstår det kaos när jorden rämnar och husen ramlar över en.
Hade detta inte resulterat i kaos hade jorden inte varit rund – för det är den väl fortfarande?

I Haiti har det varit kaos en längre tid men det har uppenbarligen undgått Aftonbladet.
Om det hade varit kaosfritt, lugnt och städat där idag – det hade varit en rubrik värd att ödsla trycksvärta på - men Haiti är faktiskt inte Sverige.

DET RÅDER TOTALT KAOS

Aftonbladet har redan ett rykte så skamfilat att jag börjar undra varför inte den stora och mäktiga allmänheten tröttnar på att köpa deras plattityder och svekfulla förvanskningar.
Det finns ju faktiskt ytterligare en kvällstidning som i de flesta avseenden är att föredra.


Aftonbladet ’missade’ dessutom en av de ytterst sällsynta positiva nyheterna som kommer ut från Haiti.
Den om Israel.
Inte om nationen Israel utan om det nyfödda lilla gossebarnet som föddes på fältsjukhuset Israel satt upp.
Efter förslag från släktingar beslöt mamman att ge sin son namnet Israel.

Ofta är jag rysligt dålig på teknikaliteter som länkar och annat men i kväll ska jag göra en ansträngning och ge er en samling länkar med material som garanterat inte synts i Aftonbladet eftersom de inte passar in i deras förvrängda världsbild.
Jag hämtar dem rakt av från den sällsynt initierade och alltid lika aktuella bloggen ’Ilya Meyer’.

LA Times: Sending soldiers of peace to Haiti
ABC News: ”Mirakelfödsel bland Haitis ruiner
WABC News: ”Brodern till en haitier bosatt i New York räddad från ruinerna
Fox News: ”Israeliska läkare i Haiti
TF1 France: ”Applåder efter lyckad räddning

Ännu mer information kan fås från israeliska UD:s hemsida.
Bilder och täta uppdateringar http://idfspokesperson.com/


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ...

EX DN DN DN SvD SvD SvD SDS D GP VLT B BLT K SMP P DB VG AB AB AB SDS AB

16 januari 2010

Humanitet enligt Islam?


Så var vi där igen - det där med humaniteten.
Medmänskligheten.
Viljan att hjälpa andra.

Inte bara prata humanitet utan att handla.
Inte i morgon utan idag.

Haiti drabbades av en mardröm.
Mardrömen varade 60 sekunder och under dessa sekunder dog mer än 50.000 människor.
5.000, 50.000 eller 500.000 – alla lika ofattbara siffror och det verkliga antaler offer kommer vi inte att känna till förrän en bra bit in i framtiden.

Antingen blir vi handlingsförlamade eller aktiverade beroende på omständigheter och personlig utrustning.
Vi vill så mycket men endast få bereds plats att göra något handgripligen.
Vad kan då vi andra bidraga med?
Jo med pengar.
Bill Clinton vädjar till människor att skänka pengar och ansenliga summor kommer in.

Vilka är det då som skänker pengar?
En del skänker av sitt överflöd medan andra skänker av sitt nödtorft men vi skänker – alla utom de rika muslimska länderna.

Den lilla föraktade Israel var snabbt på plats med reella hjälpinsatser.
Ett fältsjukhus sattes upp där 40 läkare, 25 sjuksköterskor, undersköterskor och apotekspersonal kommer att arbeta de närmsta veckorna.
På detta sjukhus finns det tillgång till röntgen, intensivvård med akutplatser, två operationsrum, en kirurgisk och en medicinsk avdelning samt ett BB!
Sjukhuset kommer att kunna ta emot 500 patienter dagligen och utföra livsuppehållande operationer.
Man har dessutom tagit med sej uppskattningsvis 10 ton välbehövligt material.

Vad gäller rena räddningsarbetare så är de utrustade och uppbackade av all tillgänglig expertis det högteknologiska Israel kan erbjuda.

Varför gör då Israel detta?
Har de inte nog med elände på hemmaplan?

Det är det där med humaniteten.
Medmänsligheten.
Viljan att hjälpa andra.

Att prata humanitet är inte detsamma som humanitet - att handla humant är att visa världen vad verklig humanitet innebär vilket borde vara ryggmärgen i varje human nation.



Varför deltager då inga muslimska nationer i det humanitära arbetet?
(Har jag missat någon så rätta mej.)
De har ju pengar att bygga världens högsta byggnad och tillräckligt med pengar för att utrusta merparten av världens terrororganisationer.
Handlar det om galna prioriteringar?
Har de inte ens några småslantar och ett par läkare över för att hjälpa haitierna som just nu ligger fastklämda under vad som för några dagar sedan var deras hem?

Hjälper inte muslimer några andra än muslimer?
Förresten – de hjälper ju inte ens muslimer vilket denna länk bär vittne om.
De palestinska flyktingarna har sedan decennier torterats genom att inte bli erbjudna varken människovärde eller medborgarskap i de länder många av dem en gång kom ifrån.
Skandalen och tragedin är ett faktum.

På Haiti finns inga judar annat än som turister och rent politiskt är de inga israelfantaster – trots det gör Israel både personella och monetära insatser där det behövs och idag behövs det i Haiti.
Man skulle kunna tro att humanitet är en judisk uppfinning, vilket i och för sig kan bilda stommen i en intressant diskussion, men vad som är säkert är att hjälpa människor i nöd är en naturlig reaktion i Israel.
Israelerna till och med sänder förnödenheter till Gaza vars ledare dyrt och heligt lovat att förinta avsändarna.
Egyptierna sänder...??? till Gaza.

Logik göre sej ej besvär.

Israelerna arbetar i Haiti för att hjälpa förtvivlade och nödställda människor medan oljesheiker, vanliga sheiker och andra icke sheiker med pengar på fickan fortsätter att bygga sina skrytbyggen.
Under tiden ligger haitierna och dör under spillrorna av vad som en gång var.

Är detta ett handlingssätt förenligt med Islam?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ...

DN DN DN SvD D SDS Ex AB B BLT HD K SP RES GP

12 januari 2010

Terrorissan och Carl Bildt


Jag försöker förstå hur Abbas tänker men det är inte helt lätt.
Det är ungefär som om Bildt och co. skulle sponsra, hedra och skapa monument och ärofulla minnesmärken av en person som mördat 37 svenskar.
Jag har inte hört att någon i Sverige skapat idoler och förebilder av folk som uppsåtligt mördat andra människor – bara tanken är frånstötande, omoralisk och sjuk.

Detta till trots uppmuntras folk som sysslar med dylik hantering av Bildt och co.
De uppmuntras så till den milda grad att svenska knegare tvingas bidraga med runt 800 miljoner/år till bl.a. 800.000(!) offentligt anställda i palestiniernas rike.
Dessa offentligt anställda består till stor del av dubbelarbetande Al-Aksa-terrorister som på dagarna drar på sej sin nystärkta polisuniform och hjälper gamla tanter över gatan medan de nattetid svidar om till den väl ingångna kamoflagemunderingen som gör sej så bra tillsammans med automatvapnen.

Sveriges ledare betraktar fortfarande Abbas som en hedervärd person värd allt stöd han kan få vilket naturligtvis är både absurdt och svekfullt.
Det kan ju faktiskt hända att någon svensk tror på detta, tror att Abbas är en fridsam person vars högsta önskan är att sluta fred med Israel.

Vad svenskarna inte blir informerade om av Bildt och co. är att denne Abbas nyss hedrade minnet av den terrorist som mördat flest israeler på ett bräde.
Abbas sponsrade häromdagen en ceremoni med anledning av denna terrorists födelse för 50 år sedan.


Terrorissans namn är Dalal Mughrabi som skapade sej 'evigt liv' genom att 1978 kapa en buss och effektivt avliva 37 vanliga människor.
Hon kan i ensamt majestät ståta med titeln ”den i sitt slag enastående och mest effektiva terroristen, oavsett kön, i Israels historia”.



Värt att fira?
Anser Bildt och co. att detta är värt att fira?
Är det på grund av dylika ceremonier Abbas får allt mer pengar av Bildt och co?

Det är något som inte stämmer här.
Man ger i allmänhet inte ekonomisk support till någon som offentligt glorifierar handlingar man själv föraktar och tar avstånd ifrån.

Är Bildt och co. ovetande om vad Abbas har för sej?
Är Bildt och co. väl medvetna om vad som pågår men föredrar att blunda för eländet?

Förresten – klart att de vet och lika klara är deras bevekelsegrunder men de redovisas aldrig i några regeringsprotokoll.
Dessa protokoll är som vanligt bara en uppvisning i fagert tal.

Att villkorslöst fylla Abbas kassakistor, som är välkända för sina stora, svarta bottenhål, är en ängslig, feg, och naturligtvis helt galen strategi som inte har någonting gemensamt med att hjälpa palestinierna utan enbart är inriktad på att stärka den terroristglorifierande Abbas i hans kamp mot Israel.
Bildt och co. stöder aktivt och djupt engagerat Abbas kamp mot staten Israel.

Jag undrar om majoriteten av hyggliga svenskar egentligen ställer upp på detta men så länge de undanhålls fakta och via TT’s tentakler i stället delges någon hemkokt smörja – vad ska de tro?
De tror naturligtvis att Abbas är vår tids fredsapostel i stället för den person som genom att celebrera mord och mördare kraftfullt uppmuntrar nya generationer att följa i Dalal Mughrabis fotspår.

Slutsats.
Sverige har ledare som stöder, både ekonomiskt och moraliskt (om man nu överhuvudtaget kan tala om moral i detta sammanhang), en person som hyllar och glorifierar både massmord och massmördare.
Sverige har ledare som frotterar sej med dessa terroristkramare och som trots detta förväntar sej att bli betraktade som vördade liberaler med tolerans och vidsynthet i blick.
Sverige har ledare som förlorat sitt folks respekt, förlorat omvärldens respekt och även förlorat min respekt.

Har vi de ledare vi förtjänar eller förtjänar vi möjligen något bättre?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ...

10 januari 2010

Operation 'Lura Svensson'


Detta är en information om att operation 'Lura Svensson' opererar som aldrig förr.

Det finns en person som kallar sej Amer Al-bayya som sprider sin förvirrade världsbild i kommentarer på diverse bloggar och som inte vet vad de flesta av oss andra vet – att det idag inte existerar något land som heter Palestina.
Det hade kunnat ha funnits ett Palestina sedan mer än 60 år tillbaka om inte araberna redan då lidit av en stursk inbillskhet som överstiger det mesta av vad historien kan uppvisa.
Att gå i svaromål mot denne persons oorganiserade tankevärld är inget som skulle göra vansinnet mindre så därför publicerar jag heller inte hans kommentarer.

Något ska man väl bespara sina läsare...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ...

07 januari 2010

Sparka ut, röka ut eller lyncha?


Om president Mahmoud Abbas är den moderate fredsarbetaren så betraktas premiärminister Salam Fayyad som något av en klippa i västvärldens ögon.
Vad som gör Fayyad speciell är att han betraktas som halv-amerikan, halvt västlig – halvt som vi...

Sådana resonemang är naturligtvis inte rumsrena men är vardagsmat i slutna sällskap i slutna rum.
Salam Fayyad, någon att hänga upp den nya religionen på, ’palestinianism’.
Någon att lita på - som omväxling.

Denne Fayyad sade något vid en konferens i närheten av Ramalla häromdagen som vid första anblicken enbart verkade var ”mer av detsamma” men som vid en närmare granskning visar ’sitt fula, etniskt rensade tryne’.

Fayyad berättade för sin publik att en framtida palestinsk stat skulle bli ’fri från stängsel och fri från bosättningar’.
Jag väljer att för tillfället bortse från stängselbiten för att se lite närmare på vad han menar med bosättningar.

Fayyad talar naturligtvis inte om husen, trädgårdarna eller skolorna – han talar om människorna som bor där.
Judarna.

Premiärminister Fayyad tänker alltså inte tillåta förekomsten av judar i en eventuell framtida palestinsk stat.
Idag, i väntan på att palestinierna ska börja tänka och tala fred, bor det massor av judar i dessa omtvistade områden - så vad har han tänkt göra med dem?

Sparka ut dem?
Röka ut dem?
Lyncha dem?

Inte vet jag men han borde få den frågan med det snaraste.

Tänk dej nu in i följande scenario.
Tänk om Israels premiärminister Netanyahu hade sagt samma sak – fast omvänt.
Tänk om han hade sagt att Israel i framtiden kommer att vara fritt från arabiska byar.
Fritt från araber.

Finns det någon som tror att ett sådant uttalande hade passerat lika smärtfritt som Fayyads tal?
Förmodligen skulle det satt världen i brand eller något om möjligt ännu värre.
”The arabic street” skulle krevera och Helle Klein skulle vässa tangentbordet lite extra inför nästa knastertorra kria.
Carl Bildt skulle i sin nåd lämna ett pressmeddelande där han berättar om sin indignation och sedan något om att ’så får man verkligen inte säga’.

Vari ligger då den stora skillnaden?
Fayyad berättade att han tänker avyttra judarna och Netanyahu sade i vårt virtuella samtal att han tänkte göra sammalunda med araberna.
Detta till trots är skillnaden avgrundsdjup.

När en palestinier berättar att han tänker göra sej av med judarna betraktas det som en fullt legitim handlingsplan.
Om en jude berättar att han tänker göra sej av med araberna betraktas det som något man inte får tänka, än mindre säga och absolut inte göra.
En annan inte helt oviktig detalj är att Netanyahu aldrig sagt vad jag här ovanför lade honom till last medan Fayyad inte missar några tillfällen att uttrycka sitt bestämda avståndstagande från judarna och allt med judisk anknytning.

Nyss tog Fayyad dessutom tillfället i akt att odla sina pyromana böjelser när han slängde varor tillverkade av judar på brasan.

Det ovan beskrivna är ett lättfattligt exempel på den overkliga verklighetsuppfattning Israel har att kämpa emot.
Dag in och dag ut.
Media, politiker och intellektuella – ingen vill stå bredvid när det yppas en chans att sparka på den som alla andra sparkar på.
Enklast så – åtminstone för de som anser att livets mening är att förenkla det intill oigenkännlighet.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ...

06 januari 2010

INFO

FiM Närradio

FiM närradio sänder i frekvensen 94,9 MHz varje
Tisdag kl. 19.00-20.00 med repris varje söndag kl 8.00-9.00. Första program är 5 januari kl. 19.00. Jörgen Knudtzon introducera radion genom samtal med olika medarbetare.
Om du inte bor i Göteborgstrakten kan du i alla fall lyssna, nämligen via internet - i hela världen! - genom att ratta in din webbläsare på http://www.gnf.nu/ just vid dessa tider.
Du kan även lystna på oss när du vill på Webben i adressen:http://www.fredimellanostern.se/
Vi behöver just dig som lystnare svik inte oss. Har du synpunkter så kan du maila till:fimradio@fredimellanostern.se eller ringa till 031-83 11 49.
Första planerade program är den 2 februari. Då diskuterar vi Jerusalem som Israel huvudstad. Vi frågar religiösa ledare från judendom, Islam och kristendom om Jerusalem betydelse i deras religion och diskuterar olika aspekter om ämnet. Vill du bli intervjuad så maila till fimradio@fredimellanostern.se och skriv din tel nummer och vad du vill prata om.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

02 januari 2010

Jag läste en artikel...


Mellanösterndebatten surrar av frågor, anklagelser och ibland ett och annat svar.
Den här artikeln ger en gruvlig massa svar på ett bräde.

Nytt decennium har inletts och entusiasmen över världens, och mera specifikt Israels, situation är inte direkt överflödande.
Den här artikeln ger, om än inte entusiastiska så åtminstone vederhäftiga svar som kan bygga en grund för större entusiasm framöver.

Artikeln är skriven på engelska av Israels vice utrikesminister Danny Ayalon och översättningen är gjord av Ralph Haglund vars tillstånd jag fått att kopiera den från hans blogg Israel i Sverige.

Du som läser nedanstående är att gratulera eftersom du när du närmar dej slutorden har blivit en hel del klokare än du är just nu.

-------------------------------------------------------------------


WSJ Online, 30 december 2009
Översättning av originalet nedan.

De senaste uttalandena från EU:s nya chef för ‘utrikes relationer’, Catherine Ashton, och hennes kritik av Israel har återigen väckt internationell uppmärksamhet till Jerusalem och bosättningarna. Tyvärr verkar det föreligga total okunnighet om Israels rätt till vad som i allmänhet kallas “ockuperade områden”, men vad som verkligen är “omtvistade territorier.”

Det beror på att marken som nu kallas Västbanken inte kan betraktas som “ockuperad” i juridisk bemärkelse, eftersom det inte hade uppnått erkänd suveränitet, självständighet före Israels erövring. I motsats till vad vissa tycks ha övertygat sig själva om, har det aldrig funnits en palestinsk stat, och ingen annan nation har någonsin etablerat Jerusalem som huvudstad trots att den varit i islamisk kontroll i hundratals år.

Namnet “Västbanken” användes första gången 1950 av jordanierna när de annekterade marken för att skilja det från resten av landet, som ligger på östra stranden av floden Jordan. Avgränsningen för detta område sattes endast ett år tidigare under vapenvila mellan Israel och Jordanien är de gjorde slut på kriget som inleddes 1948, då fem arabiska arméer invaderade den framväxande judiska staten. Det var Jordaniens krav på att 1949 års stilleståndslinje inte blev en internationellt erkänd gräns utan endast en linje som skiljer arméer. Vapenstilleståndsavtalet nämner specifikt: “Ingen bestämmelse i detta avtal skall på något sätt påverka de rättigheter, krav och ståndpunkter endera parten fattar vid en fredlig lösning av den palestinska frågan, och bestämmelserna i detta avtal dikteras enbart av militära skäl.” (Ayalons kursivering.) Denna gräns blev den berömda “gröna linjen” och kallas så därför att militärer under vapenstilleståndssamtalen använde en grön penna för att rita linjen på kartan.

Efter sexdagarskriget, när än en gång de arabiska arméerna sökte förgöra Israel och den judiska staten, erövrade Israel Västbanken och andra områden, och FN försökte att skapa en varaktig lösning på konflikten. FN:s säkerhetsråds resolution §242 är förmodligen en av de mest missförstådda handlingarna på den internationella arenan. Medan många, speciellt palestinierna, trycker på tanken att dokumentet kräver att Israel återlämnar allt erövrat över den gröna linjen, kunde inget vara längre från sanningen. Resolutionen uppmanar till “fred inom säkra och erkända gränser”, men ingenstans nämns var dessa gränser skulle vara.

Det är bäst att lyssna på avsikterna hos författarna till resolution §242 som visar hur den skall tolkas. Eugene V. Rostow, USA:s statssekreterare för politiska frågor 1967 och redaktör för den artikel som förklarade innehållet 1990 [se min artikel med översättning på denna länk]: “säkerhetsrådets resolution nr 242 och (senare FN:s Säkerhetsråds resolution) §338 … vilar på två principer, Israel skall administrera territorierna till dess de arabiska grannarna sluter fred, och när freden görs bör Israel dra sig tillbaka till “säkra och erkända gränser”, som inte behöver vara samma som vapenstilleståndets demarkationslinjer enligt §194.”

Lord Caradon, den brittiske FN-ambassadören vid den tiden och resolutionens huvudredaktör som introducerade det till Rådet, sade 1974 entydigt att “Det hade varit fel att kräva att Israel återgår till sina ställningar 4 juni 1967, eftersom de positionerna var oönskade och artificiella.

Den amerikanska FN-ambassadören vid den tiden, fd justitierådet Arthur Goldberg, gjorde frågan ännu tydligare när han 1973 förklarade att “resolutionen talar om tillbakadragande från ockuperade områden, utan att definiera omfattningen av tillbakadragandet.” Detta skulle omfatta “mindre än ett fullständigt tillbakadragande av Israels styrkor från ockuperat territorium, eftersom Israel har haft gränser som visat sig vara mycket osäkra.”

Även den sovjetiska delegaten till FN, Vasilij Kuznetsov, som kämpade mot den slutliga texten, medgav att resolutionen gav Israel rätt att “dra tillbaka sina trupper endast till de linjer som de finner lämpligt.”

Efter kriget 1967, då judar började återvända till sina historiska centra på Västbanken, eller Judeen och Samarien, som det området har varit känt för världen i 2000 år tills jordanierna döpte om det, uppstod frågan om bosättningarna. Rostow fann inga rättsliga hinder för den judiska bosättningen i dessa områden. Han vidhöll att reglerna för det ursprungliga brittiska mandatet Palestina fortfarande gällde på Västbanken. Han sa: “den judiska rätten till bosättning i Palestina väster om Jordanfloden, som är i Israel, gjorde äganderätten av Västbanken, Jerusalem, oantastlig. Denna Mandaträtt har aldrig avslutats och kan inte ändras annat än genom en erkänd fred mellan Israel och sina grannar.” Det finns inget internationellt bindande dokument som rör detta område som har upphävt den här rätten till judisk bosättning därefter.

Och ändå existerar denna uppfattningen att Israel ockuperar stulen mark och att palestinierna är det enda partiet med nationell, juridisk och historisk rätt till det. Detta är inte bara moraliskt och sakligt felaktigt, utan innebär också att ju mer denna berättelse accepteras, desto mindre sannolikt är det att palestinierna känner ett behov av att komma till förhandlingsbordet. Uttalanden som de av Lady Ashton’s är inte bara felaktiga, de för en förhandlingslösning längre bort.

Mr Ayalon är vice utrikesminister i Israel.



Israel’s Right in the ‘Disputed’ Territories
WSJ online december 30, 2009
By DANNY AYALON

The recent statements by the European Union’s new foreign relations chief Catherine Ashton criticizing Israel have once again brought international attention to Jerusalem and the settlements. However, little appears to be truly understood about Israel’s rights to what are generally called the “occupied territories” but what really are “disputed territories.”

That’s because the land now known as the West Bank cannot be considered “occupied” in the legal sense of the word as it had not attained recognized sovereignty before Israel’s conquest. Contrary to some beliefs there has never been a Palestinian state, and no other nation has ever established Jerusalem as its capital despite it being under Islamic control for hundreds of years.

The name “West Bank” was first used in 1950 by the Jordanians when they annexed the land to differentiate it from the rest of the country, which is on the east bank of the river Jordan. The boundaries of this territory were set only one year before during the armistice agreement between Israel and Jordan that ended the war that began in 1948 when five Arab armies invaded the nascent Jewish State. It was at Jordan’s insistence that the 1949 armistice line became not a recognized international border but only a line separating armies. The Armistice Agreement specifically stated: “No provision of this Agreement shall in any way prejudice the rights, claims, and positions of either Party hereto in the peaceful settlement of the Palestine questions, the provisions of this Agreement being dictated exclusively by military considerations.” (Italics added.) This boundary became the famous “Green Line,” so named because the military officials during the armistice talks used a green pen to draw the line on the map.

After the Six Day War, when once again Arab armies sought to destroy Israel and the Jewish state subsequently captured the West Bank and other territory, the United Nations sought to create an enduring solution to the conflict. U.N. Security Council Resolution 242 is probably one of the most misunderstood documents in the international arena. While many, especially the Palestinians, push the idea that the document demands that Israel return everything captured over the Green Line, nothing could be further from the truth. The resolution calls for “peace within secure and recognized boundaries,” but nowhere does it mention where those boundaries should be.

It is best to understand the intentions of the drafters of the resolution before considering other interpretations. Eugene V. Rostow, U.S. Undersecretary of State for Political Affairs in 1967 and a drafter of the resolution, stated in 1990: “Security Council Resolution 242 and (subsequent U.N. Security Council Resolution) 338… rest on two principles, Israel may administer the territory until its Arab neighbors make peace; and when peace is made, Israel should withdraw to “secure and recognized borders,” which need not be the same as the Armistice Demarcation Lines of 194.”

Lord Caradon, the British U.N. Ambassador at the time and the resolution’s main drafter who introduced it to the Council, said in 1974 unequivocally that, “It would have been wrong to demand that Israel return to its positions of June 4, 1967, because those positions were undesirable and artificial.”

The U.S. ambassador to the U.N. at the time, former Supreme Court Justice Arthur Goldberg, made the issue even clearer when he stated in 1973 that, “the resolution speaks of withdrawal from occupied territories without defining the extent of withdrawal.” This would encompass “less than a complete withdrawal of Israeli forces from occupied territory, inasmuch as Israel’s prior frontiers had proven to be notably insecure.”

Even the Soviet delegate to the U.N., Vasily Kuznetsov, who fought against the final text, conceded that the resolution gave Israel the right to “withdraw its forces only to those lines it considers appropriate.”

After the war in 1967, when Jews started returning to their historic heartland in the West Bank, or Judea and Samaria, as the territory had been known around the world for 2,000 years until the Jordanians renamed it, the issue of settlements arose. However, Rostow found no legal impediment to Jewish settlement in these territories. He maintained that the original British Mandate of Palestine still applies to the West Bank. He said “the Jewish right of settlement in Palestine west of the Jordan River, that is, in Israel, the West Bank, Jerusalem, was made unassailable. That right has never been terminated and cannot be terminated except by a recognized peace between Israel and its neighbors.” There is no internationally binding document pertaining to this territory that has nullified this right of Jewish settlement since.

And yet, there is this perception that Israel is occupying stolen land and that the Palestinians are the only party with national, legal and historic rights to it. Not only is this morally and factually incorrect, but the more this narrative is being accepted, the less likely the Palestinians feel the need to come to the negotiating table. Statements like those of Lady Ashton’s are not only incorrect; they push a negotiated solution further away.

Mr. Ayalon is the deputy foreign minister of Israel.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ...

01 januari 2010

Genuint, genialt eller bara genant


Det var en gång för - som det verkar - oändligt länge sedan.
Sveriges flagga vajade stolt i takt med landets goda och genuina rykte.
En svensk var genuint hjälpsam och genuint ärlig - att han dessutom ofta var genuint tråkig tog man med gott humör.

Sverige var ett genuint land man kunde lita på och i vissa avseenden – beundra.

Man cyklade till badsjön, åkte skridskor i viken och vann en rökt ål i krämarståndet vid Valborgsmässobålet.
När man vid skolavslutningen i början av juni tågade till bykyrkan för att sjunga sommarpsalmerna visste man att framför låg en oändlig frihet med äventyr, upptäckarglädje och evigt solsken.
De flesta av dessa aktiviteter fortsätter i god tradition men den trygga bakgrunden har fått en bismak av smutsigt köpslående.
Deras fortsatta existens har blivit beroende av petrodollar uppblandade med allmän mesighet.

Idag är Sverige ett land man höjer ögonbrynen åt.
Vad som en gång var genuint är numera förvandlat till en jakt efter billiga poänger.
För att försöka behålla flaggan i topp även under år 2009 har man förfallit till ängsliga piruetter med sorgliga och förfärande resultat.

Carl Bildt ansågs en gång vara en genialt begåvad strateg om än oroväckande brådmogen.
Idag har fernissan krackelerat och vi ser en naken kille som försöker skyla sina värsta vanföreställningar med arrogans parad med selektiv blindhet.

Sverige har många invandrare av alla kategorier.
Invandrare i behov av hjälp ska hjälpas. Punkt.
Detta borde dock inte nödvändigtvis vara liktydigt med att våra folkvalda börjar fungera som deras lydiga tjänare.
Steget mellan dessa två ytterligheter har blivit alltför kort och diffust.
En politikers uppgift är inte att bjuda upp till fjäskvalsen utan att presentera en genuin, ansvarsfull och rättvis ideologi som genererar genuina och respektabla beslut.

Jag misstänker att många i Sverige blivit hemmablinda.
Åtminstone vill jag tolka det så – en vänlig och positiv tolkning av ett fenomen som förskräcker.

Har man lite perspektiv från hagarna bortom ankdammen ser man att Sverige lever farligt.
Sverige håller på att bli uppätet både utifrån och inifrån.

Utifrån av religioner och ideologier som inte vill något högre än att ta över ett redan välutvecklat och väletablerat samhälle.
Att piffa upp det med lite sharia-lagar skull dock inte vara helt fel...
Inifrån av brist på civilkurage och av en uppluckring av urgamla och urmodiga begrepp som vad som är rätt eller fel, gott eller ont.
Detta kan tyckas enkelt, banalt och självklart men när förståelsen för sådana basala företeelser eroderar börjar själva fundamenten för vår existens skaka i sina grundvalar.

För att anknyta till bloggens genomgående tema där Israels kamp för sin existens står i centrum är det tydligaste och mest genomgripande felet Sverige som nation gör att inte förstå vad som är orsak och verkan i Mellanöstern.

En bomb exploderar – israelerna får rycka ut.
En raket faller – israelerna får rycka ut.
En familj blir nerskjuten – israelerna får rycka ut.

Slutsats – israelerna rycker ut.

Att israelerna rycker ut är det enda som rapporteras och följdaktligen det enda som folk får reda på vilket resulterar i att det enda man går ut på gatorna och demonstrerar mot är att israelerna ryckt ut till sitt försvar.
Orsaken till att israelerna tvingats rycka ut blir historia snabbare än krutdoften försvinner.

Orsak och verkan i Mellanöstern eller rättare sagt - i Mellanösternrapporteringen.

En genuin förståelse av spelets regler och en lika genuin förståelse av hur dessa spelregler missbrukas hade kunnat göra underverk under det förlorade halvår då Sverige fungerade som EU’s ansikte utåt.
Nu blev det inte så.
Det blev i stället ett platt fall – ett genuint och genant platt fall.

Det var en gång ett land som hette Sverige som var respekterat, aktat och – genuint.
Volvo, smörgåsbord och ungjäntor var varumärkena.
Genialt eller inte – Sverige var ett föredöme.

År 2009 var ett genant år för Sverige.
År 2010 kommer att bli --- ?
Genuint, genialt eller bara genant?!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ...