29 april 2009

Återskapandet


Självständighetsdagen – 61 år sedan Israel återskapades.
Festligheterna inleddes i kvällningen men hela dagen var ägnad åt minnesstunder för landets stupade soldater.
Klockan 11 ljöd sirenen över landet och även på vår kibbuts.
Två minuter exakt ljöd den för att hedra och minnas de som mejats ner i krig eller på annat sätt fått sina liv förkortade under tjänstgjöringen i armén.

Jag valde att stå framför ett fönster under tiden sirenen ljöd.
Detta ödesmättade klagoljud man verkligen inte vill stifta någon närmare bekantskap med.
Det tränger genom märg och alla ben och obehagskänslan är överväldigande.

På två minuter hinner mycket hända.
Naturen hinner förändras och atmosfären hinner förstenas.
Vinden som vanligtvis ingjuter liv i palmkronorna avtog och bara de lättrörliga pinjegrenarna fortsatte sina eviga rörelser.

Hundskallen tystnade och fjärilarna landade så nära honungen de bara kunde.
Inga bilar och inget flams – Israel minns.
Israel glömmer aldrig.
Israel kan förlåta mycket men aldrig glömma.

Visst vet jag att många som stannade upp dessa två minuter i tankevärlden planerade för kvällens festligheter men det ger ändå en styrka att göra något tillsammans.
Fråga de som är kroniska motdemonstranter.
De knyter på sina vandringskängor och drar ut i väder som oväder under snart nog vilken paroll som helst bara för att få uppleva den känsla av gemenskap man känner då man agerar tillsammans med andra.

De två minuterna är över och sirenen dör långsamt bort.
Gråt och tandagnisslan trängs på landets kyrkogårdar där du en dag som denna finner många kvinnor.
Många förkrossande unga.
De förlorade sina lika unga män i något av alla dessa utrotningskrig som varit landets öde sedan dess skapelse.
Det unga Israel minns tillsammans med sina äldre ”kolleger”.

Mörker täcker nu landet och sorgen har på något förunderligt sätt förvandlats till frustande glädje.
Självständighetsdagen har inletts.
Ingredienserna är numera välbekanta men lika välkomna för det.
Sånger, dikter, danser av stora som små - och sedan flaggor.
Flaggor i alla storlekar i alla händer.
Ofta många flaggor i en och samma hand.

Kvällen avslutades med ett sprakande fyrverkeri som gjorde åskådarna andlösa.
Det var förmodligen meningen också för tempot stegrades hela tiden och vem hinner tänka på att andas då?
I bakgrunden hörde vi och såg fyrverkeriföreställningarna från grannkibbutserna men naturligtvis var vårt finast...

Dagen efter är ägnad doft–och smaklökarna.
Var du än befinner dej ligger barbecue-doften tung och aptitretande och ingen nekar någon en smakbit.
Det tar på krafterna att kastas från sorgens mörker till glädjens alla olika yttringar så ett skrovmål är väl på plats.

Livet i Israel har alltid handlat om att kastas både hit och dit vilket i det längre förloppet har visat sej vara både energigivande och initiativberikande.
Folket står aldrig stilla – man utvecklas hela tiden och landet bubblar fortfarande av nybyggaranda.
Man älskar sitt land - man har ju bara ett – och framtiden tar vi itu med när den väl kommer.

, , , , , , , , ...

25 april 2009

Titeln vandrar vidare


Det är bara sådär alldeles otroligt vackert.
Solnedgångarna från ’Det lilla huset på höjden’ där vi nu tillfälligtvis bor är fascinerande nästan i överkant.
Man tappar den så kallade andan.
Himmel, himmel och ännu mera himmel med en envis och stolt palm i förgrunden.
När kvällsföreställningen börjar lägger man lätt vad man håller på med åt sidan och bara förundras.

Vår kibbuts, som är något så ovanligt som en kibbuts stadd vid kassa, är mitt uppe i ett projekt som innebär att alla ruckel som medlemmarna bor i ska genomgå en övergripande uppsnofsning och i år har turen kommit till vårt område.
Alla körs ut för en period om 1/2 till 1 år med hotelser om indragen ström och avbruten vattentillförsel.
När det dessutom stod klart att stjärnorna skulle komma att ha fri insyn - ja då började vi packa.

Om någon är road av jämförelser av boendestandard kan ni exempelvis passera Umm-el-Fahm och fascineras av de palatsliknande tusen-och-en-natt-villorna och sedan jämföra med skruttarna kibbutsfolket bor i.
Bara som jämförelse – alltså.
Inga som helst insinuationer...

Nåväl, grovjobbet är gjort men finliret återstår och just när vi lyckats bo in oss är det väl dags att flytta tillbaka till vårt ordinarie hus som då förmodas vara både rymligare och fräschare men ändå ligga ljusår från standarden i Umm-el-Fahm.
Medan vi packade, släpade och allmänt brydde våra hjärnor fick Israel en ny regering.
’Regeringen Lieberman’ - skulle man kunna tro...

Ja, man kan verkligen undra.
Finns det en oskriven lag som säger att utrikesministrar, speciellt utrikesministrar från Israel, måste inskränka sej till att säga vad andra utrikesministrar från Israel tidigare sagt.
Dessutom förvänta sej samma resultat – d.v.s. inga.

Lieberman har tydligen missat denna oskrivna lag så därför berättar han om vad han tror är bra för Israel och är dessutom beredd att genomföra det.
Det är väl ungefär det utrikesministrar är till för.
Premiärministrar också naturligtvis men i dag talar vi om Lieberman.

Det har sagts en hel massa om personen Lieberman men inte så mycket om vad han faktiskt säger.
Han säger sådant som mannen på gatan i Israel mår bra av att höra men som inte passerat världssamfundets lämplighetstest.
Naturligtvis storknar pc-folket men det gör de ju ganska regelbundet även utan Lieberman.
De som haft en pratstund med honom och de som verkligen lyssnat till vad han har att säga letar förgäver efter något att sätta extremiststämpeln på.

Nej, Lieberman är inte extrem – bara klok.
Pragmatisk och klok.
Han gillar inte tomma slogans (typ ’tvåstatslösning’, ’ockupation’, ’bosättningar’) och har lärt sej vad som är meningsfulla åtgärder, och motsatsen, i den här delen av världen.
Han har lärt sej av bl.a. Tsippi Livnis misstag och kommer inte att göra om dem.
Araberna ska inte kunna välja och vraka bland åtaganden de signerat medan Israel dagligen avkrävs fullbordade resultat.

Dessutom vill han ta det i rätt ordning – som det står skrivet i ”The Road Map For Peace”.
Han vet att genvägar är senvägar och ibland till och med återvändsgränder.
Nej, Lieberman är klok – så klok att han skrämmer folk som är vana vid att ord bara är något man kan att gömma sej bakom.

Slut på självbedrägeriet och slut på självförnekandet.
Israel är ett fritt, fräscht och blomstrande land där den officiella politiken numera värnar om dess invånares väl och ve i högre utsträckning än om gamla utslitna slogans.

Extremisttiteln vidarebefordras härmed till en person som sällan vederfars denna ’ära’ men som sedan lång tid får räknas som tämligen överkvalificerad.
Mahmoud Ahmadinejad.

De små ljusen långt borta på Samariens kullar blinkar och glimmar allt medan himlen långsamt antar nattens färger.

, , , , , , , , , , , ...

06 april 2009

Lydstat


Är Israel det internationella samfundets lydstat?
Det verkar så.

Är Sverige det internationella samfundets lydstat?
Naturligtvis inte.

Var ligger skillnaden?
Båda länderna är suveräna nationalstater vars regeringar har som uppgift att värna om sina medborgares väl och ve.
Båda länderna har ett demokratiskt styressätt med fri press, yttrandefrihet och en massa andra friheter.

Den svenska regeringen ser som sin första plikt att tillgodose sina egna medborgares behov, inte norrmännens eller danskarnas, vilket också ses naturligt och riktigt av omvärlden.
Om den israeliska regeringen agerar utifrån samma kriterier anses det onaturligt och riktigt ordentligt galet.
Omvärlden förväntar sej att den israeliska regeringen först och främst ska värna om palestinierna och före allt annat se till att just deras önskningar blir uppfyllda.
Om så inte sker utlöser man hot om både det och detta och drevet är igång...
Israel har blivit det internationella samfundets lydstat.

Nu kommer naturligtvis förståsigpåarna ilande och hävdar med tordönsröst att ”Israel befinner sej ju i krig...” och eftersom krig är fult så anser de sej har en given rätt att torgföra sina synpunkter.

Det finns många länder som befinner sej i krig och som absolut inte förväntas påtaga sej rollen som lydstat – USA är ett exempel.
Därtill kan man lägga det faktum att krigstillståndet som råder här är frukten av en serie krig som angriparna av förståeliga skäl talar mycket tyst om.

Israel ska lyda, annars...

Det där ’annars...’ betyder lite olika beroende på vem som yttrar sej.
Per Gahrton tycker Israel ska bojkottas för de lyder ju inte honom.
Helle Klein tycker Israel ska pressas för de lyder ju inte henne heller.
Andreas Malm tycker att Israel ska kräla i stoftet för de gör ju inte som han säger.
Carl Bildt – egentligen vet jag inte riktigt vad han tycker mer än att, naturligtvis, Israel ska lyda.

Lyd Israel, lyd.

Jag leker ibland med tanken att TT skulle stötta Israel i sin självklara uppgift att tillgodose behoven för sina medborgare.
Detta är ju ett krav på varje regering i varje fritt land.
Denna tankelek får alltid ett abrupt slut när verkligheten tränger sej på och TT’s propaganda med tsunamins hastighet sköljer över landet.
Deras kallsupar sväljs av intet ont anande mediakonsumenter och resultatet ser vi i dag.
Ett land som sålt sin själ till högstbjudande liksom Helle Klein sålde sin prästsjäl för att kunna glufsa i sej från kapitalets köttgrytor.

Israel lyd – eller...

Lyd och ge palestinierna vad palestinierna begär.
Olmert och Livni gav palestinierna vad de begärde, hela tiden mer och mer, vilket resulterade i att de idag står nakna och tomhänta.

Netanyahu och Lieberman har förstått var deras lojalitet bör ligga och tänker först och främst se till sina egna medborgares behov – precis som den svenska regeringen förväntas göra.
Inget konstigt med det.
Det konstiga är att vad som är rätt för Sverige är inte rätt för Israel
- men vad bryr sej ett drev om vad som är rätt?

, , , , , , , , , , , , , , , , , ...

BLOGGPÄRLOR
Rabnor tycker o tänker: Yttrandefrihet och böter
Hellströms okultiverade tanketrädgård: Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna

01 april 2009

Utanför fyrkanten


När jag hörde att Avigdor Lieberman skulle bli utrikesminister sa jag till min man att antingen blir han en fantastisk utrikesminister eller en katastrof.
Något där emellan finns inte.
Ordet ’lagom’ finns inte i hans vokabulär.

Nu är han utrikesminister och har redan efter några timmar satt spår i den israeliska utrikespolitiken och vi känner fortfarande av jordbävningens efterskalv.
Fantastiska spår eller katastrofala?
Hav tålamod...

Det intressanta är egentligen omgivningens reaktioner på vad han sade.
Han hävdade bland annat att det nu är ’The Roadmap For Peace’ som gäller och att ’Annapolis’ inte är något som någon var skyldig att ta hänsyn till.
Han sa dessutom att det inte blir några fler blåögda eftergifter till Abbas utan några som helst motprestationer.

Dessa uttalanden gav hela det internationella etablissemanget hjärtsnörp.
Här kommer en förhållandevis okänd kille och säger saker man absolut inte får säga.
Orden stockade sej i halsen på grund av skrämselhicka.
Att många beundrade hans raka och ärliga stil noterades med betydligt mindre känslosvall.

Israels nyvalde premiärminister, Binjamin Netanyahu, fick sej också en släng av sleven.
Han sa inte de rätta orden...
Han sa inte ’tvåstatslösning’.
En nyvald premiärminister måste tydligen uttala ordet ’tvåstatslösning’, denna heliga ko, för att bli godkänd av vissa potentater.
Som ett ’Sesam öppna dej’.

Netanyahu valde bort detta lösenord och närmade sej problematiken på ett nytt sätt.
Ett sätt som inte kan bli sämre eftersom det gamla sättet där man använder sej av lösenordet ’tvåstatslösning’ har visat sej helt resultatlöst.
Det har stötts och blötts natt som dag, både fram-och baklänges allt medan själva tvåstatslösningen verkar flyta längre och längre bort.

Få har noterat att Netanyahu valde en utrikesminister som förordar ’The Road Map’ vilken i sin tur har som mål just en tvåstatslösning.
Hela bibban i tur och ordning och inte bara vissa utvalda särskilt attraktiva avsnitt.

Varför är idétorkan så kompakt bland de politiker och skribenter som anser sej destinerade att lägga sin näsa i blöt?
Man undrar ibland över kvalifikationerna för ovanstående yrkesgrupper och hur jobbet som sådant påverkar deras tankeförmåga.

Vad menar man egentligen med en tvåstatslösning?
Om Israel är den ena staten, vilka ska då bo i den andra staten?
Palestinierna så klart – säger alla dessa politiker och skribenter.
Jag undrar om de tar hänsyn till att den palestinska flaggan då kommer att vara hamas-grön?!

Dessa fyrkantiga politiker och skribenter älskar sin fyrkant och vill absolut inte göra om den till en trekant eller en cirkel.
En hermetiskt tillsluten fyrkant ska det vara.

Att tänka i nya banor, utanför fyrkanten, vill de inte höra talas om för då kunde någon kanske få för sej att de är velbyttor eller att de försöker syssla med någonting förbjudet.
Att våga sej på en titt utanför fyrkanten anses farligt vilket ger upphov till vissa moraliska undringar.

Är det moraliskt rätt att till varje pris hävda en viss idé även om alla dess möjligheter för länge sedan är uttömda.
Är det moraliskt rätt att bortse från relevanta fakta när de inte passar in i fyrkanten?
Är det moraliskt rätt att gömma sej bakom klichéer i stället för att söka verklighetsanknutna lösningar?

Både Lieberman och Netanyahu har modet att söka nya lösningar på urgamla problem vilket är en strategi efterlängtad av många.
Speciellt av folk som inte gillar fyrkanter.

, , , , , , , , , , , , ...

SvD K BLT Y T DN SmP K Y BLT T SvD SDS HD SmP K T K BLT Y SvD SmP HD D D DN T
BLT SvD Y HD SmP DN AB AB AB AB ECT

BLOGGPÄRLOR
Israel i Sverige: Lieberman - en frisk fläkt
MXp: Araber: Enbart nollor till vänster med zero militära segrar
Fred i Mellanöstern: Dagens skämt: FNs diktatoriska Människorättsråd ska “utreda” Gazakriget
Sapere aude!: Helle Klein och demoniseringen av Israel
Bertils blogg: Malmö och Sverige straffas
Mellanöstern aktualia: Nya hot från Israel - från norr och från söder
Empatisk men inte patetisk: Israels nya regering - och utrikesminister
Rabnor tycker o tänker: Fri kritik - eller?
Tundra Tabloids: Hamas to children: Death is Honor and Victory
Dick Erixon: FN:s Israelkritik var bestämd på förhand