03 september 2008

Tsipi och Golda


Några tusen Kadima-anslutna ska om två veckor välja Israels nye (nya) premiärminister.
En absurditet i sej.
När du sedan tittar lite närmare på vem som kan tänkas bli vald, blir situationen ännu dystrare.
Jag skulle inte ha något emot en trevlig överraskning - det har varit lite tunnsått med sådana på sistone - men bara att frambringa en svag känsla av positiv förväntan kräver en oerhörd anstängning.
Tsipi Livni, Shaul Mofaz, Avi Dichter och Meir Sheetrit.
Där har du laget.

Jag tror inte någon av dem är direkt ond.
Inte heller imbecill.
Jag tror alla fyra började sin bana i offentlighetens tjänst med ärliga ambitioner och kanske finns vissa fragment av dessa ännu kvar.
Resultatet av egenintressen blandade med en rå verklighet har dock svårt att frambringa någon entusiasm.

Frontkandidaten är hur som helst Tsipi Livni, som mot sin vilja ibland blir offer för jämförande studier mellan henne själv och giganten Golda Meir.
Det kan tyckas orättvist men – ändå inte.
Här några funderingar.




Golda skulle inte ha stannat kvar i en korrupt regering som den vi har idag.
Hon skulle inte ha tolererat att en premiärminister som är utsatt för ett otal utredningar och ännu fler polisförhör kan sitta kvar.
Hon skulle aldrig ha inlett förhandlingar med en palestinsk ledare som inte är något annat än en hägring.
Hon skulle inte ha varit delaktig i frisläppandet av ett ändlöst antal palestinska fångar utan att få, eller ens begära, något i gengäld.
Hon skulle inte ha åsett Hamas Kassam-svärmar mot civila israeler utan att förhindra det.
Hon skulle aldrig ha gått med på FN´s värdelösa resolution 1701 för att avsluta senaste kriget i Libanon.
Hon skulle ha vetat när det är dags att säga nej till andra internationella intressenter, när vår säkerhet och existens står på spel.

Hon satte alltid landet före sej själv och sina egna politiska ambitioner och tog fullt ansvar för sina misstag.

När detta kan sägas om Tsipi Livni kan israelerna kanske börja känna en viss stolthet för sitt land igen.

2 kommentarer:

Harry Harrysson sa...

Livni snarast pressade fram 1701, ett totalt vanvett. Inte ens Libanons regering följer det.

Har du läst Goldas självbiografi, annars gör det! Jag minns att den var som en äventyrsroman! Entebbe känns lite som fortsättning av det gamla men sen...... Jag har suttit och snackat med israeler i Bangkok som, när jag berättade att jag var mycket i Israel på sjuttio- och åttiotalen sa, att andan där var så helt totalt annorlunda nu. Så frågan är hur man ska få tillbaka den gamla andan.

De var STORA, de gamla. Häromdan läste jag nånstans ett smågnabb mellan Begin och Golda, men ändå - de hade Israel som sin arbetsplats och vad de arbetade för, gav sitt liv för. Nu är det den astronomiska Knessetlönen. Halvera den vore en sund idé.

Gita sa...

När man inte var med på den tiden tänker man ju inte på skillnaden. Bara när man läser eller hör om hur det var en gång...
Visst hade Hedvig Goldas memoarer? Hon var ju annars mest förtjust i Sadat...
Förmodligen kan man aldrig gå baklänges utan vi för väl koncentrera oss på att hitta nya, annorlunda och kanske oprövade vägar att få tillbaka det som är så livsviktigt - en nation som vet varför de finns här och som också känner till hur vi kommer att kunna fortsätta att finnas här.