12 september 2008

Spöktimmen


Det är spöktimmen nu och jag får ingen ro…
Hon förföljer mej var jag än befinner mej, den lilla Rose.
Jag vet att jag inte är ensam om denna känsla – en hel nation är förföljd.

I kväll gäller det inte förföljelsen från palestinierna, den är vi så vana vid, utan en hel nation som är förföljd av den lilla Rose.

Jag skrev om henne för ett tag sedan och sedan dess har dykare letat efter den röda väska hon stuvades ner i efter att ha blivit mördad.I går hittade de den, och den var tung...
Vi såg i nyhetsrapporteringen hur jobbigt det var för de stora, starka karlarna att baxa upp den på land.
Den var naturligtvis tung efter att ha legat i dyigt flodvatten ett par månader, men det var inte bara det.
Det skramlade.Nej, det gjorde det naturligtvis inte, men det rapporterades inofficiellt att de sett en skalle och ett skelett.
Inget annat fanns kvar.
Jo, det fanns lite rester av blandade tygtrasor.


Jag vill inte påstå att de som under ett par veckor letat i det leriga vattnet kände någon glädje, men de uttryckte en djup tillfredsställelse över att ha nått resultat.
Väskan med sitt innehåll forslades i en ambulans till institutionen som ska fastställa innehållets identitet, men ansvariga polisbefäl sa att alla tecken tydde på att de funnit den lilla Rose.

Farfadern, en kille i tjusaråldern, som först erkände mordet, ändrade just dagen innan väskan hittades sitt vittnesmål och förnekade då allt.
Följdaktligen ligger han nu dubbelt risigt till.
Polisen är också fundersam på i vilken utsträckning mamman är inblandad...

Jo, det har onekligengått troll i hela denna sjuka historia.
Efter att den lilla Rose öde blivit en hel nations öde gick det inflation i företeelsen, om man så säger.
Två mammor, med eller utan koppling till den lilla Rose, avlivade sina små barn.
Dränkte dem.
En i havet och en i ett badkar.

Det här är så ruskiga historier att man tvekar att skriva om dem och mekanismerna är långt ifrån klara.
Det har presenterats mer eller mindre komplicerade psykologiska förklaringar men ingen känns riktigt övertygande.

Ingenting kan hjälpa den lilla Rose nu.
Om det funnits någon, bara en enda person som hade velat hjälpa henne, så är han för sent ute.
Den lilla Rose korta liv, så fyllt av sorger och som slutade i denna röda väska, får mej att tänka på vad man säger när man talar om Holocaust.

ALDRIG MER.

Inga kommentarer: