15 juli 2008

Morgonpoesi



Vi har varit inne i Afula idag och bland annat köpt världens godaste oliver.
Du kan fråga min bror, för när jag åkte till Sverige för någon månad sedan fyllde jag en tom PET-flaska med dessa smakrika tingestar och stoppade ner i resväskan.
Det var en bättre present, förstod jag, än heligt vatten från Jordan eller annat trams.

Nu tänkte jag inte ägna dagens kria åt oliver utan åt min morgonrunda, där Gilboa alltid finns med som en levande kuliss. En kuliss som ändrar utseende dagligen och stundligen ungefär som en nyckfull kvinna.
Själva formen på Gilboas berg liknar också ett välformat fruntimmer som behagfullt lagt sej till ro med ena ögat ständigt vakande över dalen.

Ungefär 6.15 är kängorna på och jag spatserar upp till en av topparna på våran "kulle" där också kibbutsens Bed-and-Breakfast är beläget. Därifrån har jag utsikt över hela dalgången mellan oss och Gilboa från Afula till Beit Shean.
Jag ser också Gileads bergsrygg på andra sidan Jordanfloden inne i Jordanien. När det är mörkt ser vi ljusen från de små byarna och även billyktor som på avstånd liknar eldflugornas flykt.
Vissa tider på året passerar jag denna både bildliga och reella höjdpunkt just när solen går upp och då sprakar dalen och de omgivande bergen av ett ljusspel i eldens alla brinnande färger.
Allt och alla får del av förnyelsens krafter och saker och ting får sina rätta proportioner.

Därifrån tar jag vägen ner mot matsalen och civilisationen...
Jag hör hur folk duschar i stugorna och doften av duschtvål ligger tung över nejden.
Åter igen uppför backen.
Här ska ingen få något gratis.
Det är inte många människor i rörelse än, bara några enstaka nymornade individer på väg till jobbet.

Uppe på kullen igen brukar jag iaktta fåglarna som antingen kastar sej upp mot himlen i oförfalskad glädje eller helt enkelt bara sitter och latar sej på en telefontråd.
Jag har flera gånger hört historien om papegojparet som rymde.
De är illgröna med illröda, böjda näbbar och en lång, stilig stjärt. Det heter visst så på fågelspråk...
De gånger jag ser dem har de alltid gett dagen en extra dimension.

I våras hände det dock vid ett par tillfällen att jag såg endast en av dem, halva styrkan - liksom.
Så rysligt sorgligt - tänkte jag.
Hade den ena förgiftats eller blivit sjuk och dött?
Livet blev plötsligt gråare.

Härom dagen såg jag dem igen och då var de inte bara två - de var fem!
Jag förmodar att den ena tidigare legat på ägg och att det var resultatet av den äggruvningsperioden jag nu såg.
Tänk att fem illgröna papegojor kan göra en så jublande glad.
Jag tror de själva kände något av samma livsglädje för de höll sej tätt tillsammans både i luften och på telefonledningen.

Därefter går jag ner till vårt museum och fiskdammen.
Jag vet inte vad som hänt med fiskarna för det finns nu bara fem stycken kvar och dammen ser allmänt misskött ut.
Jag måste fråga någon...

Strax utanför museet på baksidan utanför ett grått träskjul står den vackraste staty jag sett.
Det är en naken, muskulös man i strechställning med lurvigt hår och mod i blick.
Han är skapad lite större än naturlig storlek, och han är bara är så otroligt vacker...
Jag säger "boker tov" (god morgon) till honom och om jag kommer ihåg det säger jag "Shabat Shalom" på fredagarna.
Jag förstår inte varför denne höjdarkille förvisats till en avkrok som denna medan området runt entrén är fyllt av något löjligt, modernt järnskrot.

Nu börjar rundan gå mot sitt slut men den sista "bergbestigningen" återstår - upp till kullens topp igen.
Om utsikten första gången gick i morgonrodnadens alla rosa toner kan dalen nu vara höljd i ett duvblått eller ljust syrenlila dis.
Är det verkligen samma dal?
Ja, det är vad de säger, i varje fall.

Visst tar det emot en del morgnar att ge sej i kast med höjdskillnaderna här men jag är ju så förtvivlat nyfiken på hur Gilboa, Gilead och dalen med sina fiskdammar ser ut.
Hur de ser ut just den här morgonen.
Det är alltid en överraskning och det ger resten av dagen den substans den behöver.

Inga kommentarer: