Två ödesdigra timmar

Två timmar - och lurade på konfekten!
Året var 1949 tidigt på våren.
Året innan hade Israel blivit en självständig stat men ingen hade lovat dess medborgare att de därefter skulle få leva lyckliga i alla sina dagar.
Tvärtom.
Arabernas NEJ, NEJ, NEJ och åtföljande angreppskrig på alla fronter lät folk förstå att nu gällde det gamla uttrycket "på liv och död."
Den arabiska övermakten vad gällde fotfolk tvingade de nya israelerna att använda sina huvuden till annat än att sätta solhatten på. Man säkrade med sitt blod meter efter meter i den nya staten men det hindrade inte en rå humor från att flöda.

Två brigader hade, var för sej, fått i uppgift att kontrollera läget nere i Eilat och se till att folk där visste att de numera befann sej i Israel.
Palmach Negev Brigaden tog sej från El Arish söderut längs gränsen mot Egypten medan Golani Brigaden kämpade på från Döda Havet ner mot Röda Havet längs gränsen mot Jordanien.
Befälhavaren över Negev Brigaden, Nachum Sarig, hade satt sej i sinnet att komma ner till nutida Eilat först men han var inte säker på att lyckas. Han tog då till ett fult trick och beordrade Golani Brigaden att vänta på stället - var det nu var - i två timmar, innan de var tillåtna att fortsätta.
Förmodligen tyckte killarna bara det var skönt att slappa en stund för områdets natur krävde verkligen sin man.
Negev Brigaden drog på som aldrig förr och blev mycket riktigt de som kom ner till det glittrande Röda Havet först.
Golani Brigaden kom lite senare och blev aningens sura (!) när de förstod att de blivit blåsta.
Vad fann de i Eilat, som då hette Umm-Rash Rash?
De fann några spridda småhus och en hop lika spridda människor.
Inga hotell, inga strandpromenader och inga delfiner.
För att markera att Eilat nu var en integrerad del av Israel ville man hissa flaggan, den israeliska blå och vita flaggan - men var fanns den?
Jo i byxfickan på en av ledarna,"Bren" (Avraham Adan).
Den hade tillverkats på stället av en av de kvinnliga deltagarna med hjälp av ett lakan och en bläckplunta och blev följdriktigt kallad "the ink flag".

I kväll i en av nyhetssändningarna fanns ett inslag med anledning av det stundande 60-års jubileet och reportrarna hade letat upp lite gubbar som var med på den tiden då det begav sej.
Kvinnan fanns också med, både på ett foto som ung och hängiven soldattjej och nu som en stilig kvinna "i sina bästa år."
Detta gäng tog sej nu än en gång ner till Eilat och upprepade den berömda poseringen där Bren klättrade upp på ett rör, höjde flaggan mot skyn för att sedan förankra den på den högsta punkten i omgivningen.

Naturligtvis bråkade de om vem som EGENTLIGEN var den förste att hissa flaggan för snart 60 år sedan - annars hade de inte varit några riktiga israeler.