05 februari 2008

Ibland händer så mycket på en dag att det kunde räcka för dagboksanteckningar under flera veckor framöver. Ta gårdagen till exempel.
På senförmiddagen var det dags för en sjuk och motbjudande terrorattack i Dimona. Två arabkillar hade tagit sej dit för att idka sin favoritsport - att döda judar. Många tror att de ursprungligen kom från Gaza genom den uppluckrade gränsen mot Egypten men det kan i och för sig göra det samma. Speciellt för den mördade kvinnan och för alla de som blev skadade i större eller mindre utsträckning.
En av arabkillarna dog när han detonerade sin medhavda bomb medan den andre dog av polisens kulor.

Jag har lärt mej koderna nu och vet att man inte diskuterar vad som pågår när det pågår.
Man fortsätter med sina sysslor av någon sorts grymt trots eller kanske värken i hjärtetrakten är alltför stor för att syssla med något så trivialt som prat.
Följdaktligen jobbade vi på som vanligt under ambulansernas ihärdiga bölande.

Vi får kanske lära oss att vara tacksamma så länge vi dör bara en och en. Detta långsamma avdödande kommer inte att pågå så länge till enligt Irans president, Ahmadinejad. Han har på senare tid rått andra länder att vänja sej vid en värld utan Israel...
En annan sak som slår mej var gång en attack "lyckas" är att ondska är en sak men att känna stolthet över sin ondska är någonting så absurdt att det blir oförklarligt.
I terrorns efterförlopp har de olika småligorna i konkurrens med de etablerade banditbanden tävlat om att ta ansvar för dådet och sola sej i glansen. Jag tycker i min enfald att de borde - ja, på hederlig svenska så borde de skämmas!

På eftermiddagen kunde vi åtnjuta en något stillsammare föreställning vi kan kalla "En dåres
försvarstal". Det var en diskussionsstund i Knesset där Olmert förväntades lägga fram hur han tänkt sej livet efter Winograd. Hur han tänkt lägga upp de "systematiska och genomgripande förändringar" utredningen krävde. Ordet "failure" står omnämnt 190 gånger och "flaw" hela 213 gånger - så folk hade förväntat sej att han, när han nu envisas med att hänga kvar, åtminstone rullar upp ärmarna illa kvickt och sätter igång.
I stället redogjorde han i punktform för hur han såg på sina synder och hade också lyckats krysta fram försvar för dessa. Detta blev för mycket för en far som förlorat sin son under det vanskötta kriget och han hov upp sin röst från läktaren och gav knessetfolket sin syn på tingens ordning.
Av en sorts glassig medkänsla blev han inte utforslad med våld och när han väl gick blev han följd av en stor grupp fortfarande sörjande föräldrar och hustrur som inser att Olmert måste bort innan de kan börja se något ljus i tunneln.

Sen notis. Kassamraketerna fortsätter att falla i Sderot men ytterst få utanför den staden bryr sej VERKLIGEN. Ett femtontal idag varav flera direktträffar i både fabriker och boningshus. Att ingen hitintills fått en Kassam i huvudet verkar snart vara något besläktat med ett högre beskydd.

Inga kommentarer: